DESTINATHISTORIER
Klockan under snön

Fira bar mistel, Nubo hade en korg med nötter och Orumi kom hem från skogen med tomma tassar. Nyss hade han hållit i kottar, men så tänkte han att de vore finare på träden. Nu växte det kottar med rosetter på en av tallarna.
De var nästan tillbaka vid sin stuga när de hörde en klocka.
Ding. Ding.
Nubo stannade.
”Kommer någon på en pulka?”
Stigen bakom dem var tom. Så var vägen framåt.
Ding. Ding.
Den här gången verkade ljudet komma från marken under deras fötter.
Orumi hukade sig bredvid en snödriva.
”Kanske snön kallar på någon.”
Nubo lade ner korgen. Han tog några steg åt höger och kom sedan tillbaka. Klockan ringde igen: två korta ljud, en paus och sedan två till.
”Det upprepas hela tiden”, sa han. ”Även när vinden lägger sig.”
Fira borstade undan snön med en kronbladsarm. Mörk bark dök upp under det vita lagret.
”Jag kommer ihåg den här stocken. Den låg tvärs över ravinen på hösten. Den är ihålig inuti.”
Hon följde en knappt synlig ås i snön. Bland rötterna på en gran fann hon en rund öppning. Inifrån hördes ett tydligt:
DING. DING.
”Hej!” ropade hon.
Svaret lät svagt, som om någon talade genom ett mycket långt rör.
”Här! Här nere!”
Nubo knäböjde bredvid Fira.
”Ljudet färdas genom stocken. Det var därför klockan verkade vara under oss.”
I andra änden av stocken, längst ner i ravinen, satt en liten resenär. Hennes huva såg ut som ett vikt löv. Bredvid henne stod en släde med en träkista på. Hon höll en liten mässingsklocka i handen.
”Jag är Tala”, ropade hon. ”Jag följde den gamla stigen ner till bron, men bron är borta. Min släde gled nerför sluttningen. Jag kunde klättra ut själv, men jag lämnar inte den här.”
Hon klappade på kistan.
”Presenter?” frågade Fira.
”Min fiol. Jag ska spela hemma hos min syster. Jag lovade att jag skulle vara där innan kvällsmaten.”
Nubo tittade ner. Han sträckte sig redan ner i sin väska efter ett rep när Fira stoppade hans arm.
”Inte här. Det finns lösa stenar under snön. Längre bort växer hassel. Rötterna håller ihop sluttningen.”
Hon gick runt snödrivan och pekade på en smal, flack sluttning.
Orumi tittade på Tala, sedan på hennes släde. Han föreställde sig en bred trappa, den sorten som gjorde det lätt att bära stora saker uppför. En trappa med sträva trästeg dök upp på den sluttning Fira hade valt.
”Där. Sådär,” sa han nöjd. ”De kommer att vara användbara på vägen tillbaka också.”
Fira gick ner först. Hon hjälpte Tala på fötter och borstade snön från hennes huva. Nubo band kistan vid släden och förde sedan repet över en stark, låg gren av ett hasselträd. Detta lät honom dra stadigt medan Fira styrde medarna. Orumi gick bredvid Tala och bar på klockan.
Tillbaka på toppen öppnade resenären kistan. Hennes fiol låg tryggt i sitt mjuka fodral.
”Hinner vi fram?” frågade hon.
Nubo tittade mot himlen.
”Visa oss vägen. Vi har redan nötterna till kvällsmat.”
De nådde Talas systers hus precis när ljus tändes i fönstren. Dörren öppnades innan de hann knacka. Snart omgavs de av hälsningar, doften av svampsoppa och skrapet av stolar som flyttades.
Fira fick så många kramar att hennes mistel hamnade snett.
”Men hur är det med er middag?” frågade Tala när vännerna började göra sig redo att gå.
Nubo tittade på de extra stolarna som fördes till bordet.
”Jag tror att den precis har bytt adress.”
Tala tog fram sin fiol. Orumi satte sig med klockan. Han väntade så tålmodigt på det rätta ögonblicket att Fira lutade sig mot honom.
”Nu?”
Han nickade och rörde försiktigt sin hand.
Ding.
Den här gången tappade inte ljudet vägen under snön. Det ringde mellan fioltonerna och skedarnas klirr, precis ovanför nötkorgen.