DESTINATHISTORIER
En gåva utan låda

För tredje gången lyfte Nubo samma skal till sitt huvud, skakade det och satte tillbaka det på fönsterbrädan.
Snö föll utanför. Pepparkakor svalnade i köket och Orumi försökte avgöra om en rosett såg bättre ut på en present, på en stol eller på sig själv.
”Är det skalet trasigt?” frågade Fira.
”Nej. Det kommer bara ihåg ett annat hav.”
Nubo drog ett finger längs kanten.
”Hemma slog vågorna först mot de platta klipporna. Sedan skramlade småstenarna när vattnet drog dem tillbaka. På kvällarna kunde man sitta på brädan och lyssna i evigheter.”
Fira satte sig bredvid honom. Nubo berättade för henne om det mörka vattnet, den bleka stranden och Neptunus som hängde lågt ovanför horisonten. Sedan frågade han om det fanns några pepparkakor kvar.
Det fanns. Fira gav honom tre, men han åt bara en.
Nästa dag hittade hon Orumi i verkstaden.
”Jag vill ge Nubo en liten bit av hans hav.”
Orumi tittade i golvet.
”Jag skulle kunna göra ett hav. Bordet skulle förmodligen flyta iväg först.”
”Jag menar ljudet. Och att sitta tillsammans på stranden.”
Orumi tog rosetten från huvudet.
”Då tar vi stranden till honom.”
Fira samlade en handfull släta småstenar från bäcken. Hon hittade några torra frökapslar som prasslade när de skakades och två breda träbitar. Orumi hämtade ett grunt trätråg. Sedan ändrade han sig och hämtade ett annat, för i det första tänkte han fortfarande plantera basilika någon gång.
I verkstaden ordnade de upp stenarna, hängde upp frökapslarna på ett snöre och började testa.
Skrap.
Skrammel.
DUNS.
Nubo kikade genom dörröppningen.
”Har ni tappat något?”
Fira stelnade med tråget lutat över bordet.
”Det var meningen att det skulle vara en present. Vi är inte färdiga än. Vi försöker göra ditt hav.”
Nubo studerade småstenen under en lång stund.
”Det låter inte så.”
Firas kronbladsarmar föll långsamt.
”Jag vet. Jag kan inte riktigt föreställa mig platsen.”
Orumi tippade stenarna i den andra änden av tråget.
”Bra att du har kommit. Jag gjorde precis en lavin.”
Den minsta stjärnan i Nubos ansikte flimrade. Han kom närmare.
”Det är för brant här. Och alla stenar börjar röra sig på en gång.”
Han lade en träbit under tråget så att de kunde vagga det försiktigt. Fira valde mindre småsten och separerade dem med remsor av tjockt tyg. Orumi placerade frökapslarna vid fönstret, i strömmen av varm luft som steg upp från spisen.
De arbetade fram till skymningen.
Nubo knackade ut rytmen med fingrarna på bordet. Fira justerade stenarna tills de började rulla en i taget. Orumi upptäckte att en gammal borste som drogs över en grov bräda gav ett förvånansvärt övertygande svischande ljud.
”Lite som en våg,” bestämde Nubo.
”Lite som att sopa,” tillade Orumi och försökte det långsammare.
På julafton väntade presenter under granen. Nubo packade upp en liten ficklampa, en låda med kritor och ett nytt omslag till sin anteckningsbok och började genast leta efter anteckningsboken.
”Resten av din present är i verkstaden,” sa Fira.
Inuti fanns tre låga säten. De hade hängt en mörk duk på väggen och ovanför den hade Fira placerat en rund bild av Neptunus, målad av Orumi.
De satte sig.
Fira lutade tråget. Småstenarna rullade långsamt. Orumi drog borsten över brädan. Frökapslarna prasslade vid fönstret.
Nubo sa ingenting på en lång stund.
”Ska vi göra det igen?” viskade Fira.
”Vänta.”
Han lutade huvudet som om han lyssnade efter något.
”Nu. Nästa våg kommer.”
Fira vaggade tråget. Orumi hittade borsten han hade suttit på.
Kaminen sprakade på andra sidan väggen. Doften av pepparkakor drev från köket. Nubo flyttade sin plats närmare sina vänner.
”Vi hade inte så goda pepparkakor på min strand.”
”Jag skulle kunna föreställa mig ett helt berg av dem,” sa Orumi.
”Låt oss kolla köket först,” sa Fira.
Den kvällen tog de flera pauser från sitt hav för att gå tillbaka för mer.