En liten historia. En hel värld av färg.Utskrivbara PDF-målarböcker

DESTINATHISTORIER

En dans till

Fira och Orumi dansar hand i hand vid en julgran med röda rosetter och två små fåglar.

Fira höll i ändarna av ett rött band medan Orumi försökte knyta en rosett på en gren av julgranen.

Den första öglan blev liten. Den andra var så stor att den dolde en trästjärna.

”Ska vi försöka igen?” frågade Fira.

Orumi studerade sitt hantverk.

”Nu skulle jag vilja se hur det blir.”

Han drog försiktigt i ena änden av bandet. Rosetten lade sig på grenen, ojämn och lite krokig, men ganska ljuvlig. Deras händer möttes bredvid knuten. Fira kunde ha släppt bandet nu. Det gjorde hon inte, inte direkt.

Ett ögonblick höll Orumi tassen där också.

Stugan doftade apelsin. Snöflingor smälte mot fönstret. Från rummet intill hördes den stilla melodin från en speldosa som Nubo hade lagat före kvällsmaten.

Fira tittade på Orumi. I det varma skenet från trädet såg de röda virvlarna i pälsen ut som smala band.

”Jag gillar det,” sa hon.

”Den större öglan?”

”Det också.”

Orumi tittade på rosetten. Han föreställde sig två silverfåglar som kunde sitta på den. Han föreställde dem så tydligt att de en stund senare fladdrade med vingarna på grenen. Den ena rätade ut den andra änden av bandet; den andra stoppade in huvudet under en vinge.

Fira skrattade mjukt.

”Lämna dem bara sådär. Det finns inget annat vi behöver.”

Orumi tittade på utrymmet bredvid trädet.

”Kanske en till...”

Fira tog försiktigt hans tass med spetsen av sin kronbladsarm.

”Vill du dansa med mig?”

Han föreställde sig inte ett större rum eller en hel orkester. Han flyttade helt enkelt en stol åt sidan så att de inte skulle stöta i den i första svängen.

”Låt oss försöka.”

Deras första steg passade inte riktigt in i låten. Fira flyttade till höger, och det gjorde Orumi också. Deras näsor stötte nästan ihop. Sedan försökte de båda ge plats åt varandra.

”Vi kanske kunde vara lite mindre artiga,” sa Fira.

Orumi log och rörde sig långsammare.

Andra gången var lättare. De vajade bredvid granen, förbi stolen och långkanten på duken. När ett av Firas kronblad fastnade i hans väst, stannade de tillsammans, trasslade ut det och gick tillbaka till sin dans.

Hon kramade sina vänner varje dag. Men nu ville hon hålla sig nära honom i synnerhet, även när musiken tystnade för en stund.

”Jag gillar att vara med dig,” sa hon.

Orumi tittade på deras förenade händer.

”Det gör jag också. Jag skulle kunna stanna här lite längre.”

Han hade ingen brådska att följa sin nästa idé. Fira blev glad över att märka det.

En kvist mistel som hon hade tagit med sig från skogen den morgonen hängde ovanför dörröppningen. Vid nästa sväng stannade de under den. Orumi tittade upp.

”Det är bra att vi inte hängde en klocka här.”

”Varför?”

”Jag skulle ha slagit den med huvudet tre gånger vid det här laget.”

Fira vilade sin kind mot hans axel. En liten stund svajade de nästan på plats.

”Jag tror att jag har blivit kär i dig,” sa hon tyst.

Orumi flyttade sig lite närmare.

”Jag har blivit kär i dig också.”

Silverfåglarna på granen vek sina vingar. Den ena stoppade in näbben bland sina fjädrar, som om den hade bestämt att sitt arbete för kvällen var gjort.

Klockan började slå midnatt. Fira räknade slagen utan att lämna Orumis sida. När det sista slaget klingade ut tystnade även speldosan.

”En dans till?” frågade hon.

Orumi hittade den lilla nyckeln och drog upp mekanismen. Sedan kom han tillbaka till henne på samma sätt och undvek stolen försiktigt.

Fira erbjöd honom sin kronbladshand.

Vid deras första sväng gungade rosetten på granen lätt. Den här gången såg båda öglorna ut precis som de skulle.

Alla korta berättelser för barn

Nyheter från destiNAT

Vad är nytt med Nubo, Fira och Orumi?

Lämna din e-postadress så meddelar jag dig när det kommer en ny målarbok, berättelse eller sång i destiNAT-världen.

Vad är nytt med Nubo, Fira och Orumi?

Du kan avsluta prenumerationen när som helst. Integritetspolicy