DESTINATHISTORIER
En plats bredvid Fira

Fira märkte sin stol med ett grönt band.
Stolen stod mellan Nubos stol och Orumis plats, alldeles intill fönstret. Hon tänkte sätta sig så fort gästerna hade kommit. Hon längtade efter att se om Nubo skulle tycka om hennes nya varma fruktdryck och att få höra hela Orumis historia om ett moln som liknade en potatis.
Tills vidare rättade hon till duken.
Sedan knackade en granne på dörren med en skål med svamp. Två invånare i det gamla trädet kom bakom henne. Någon kom med bröd, någon hade med sig ett frosttäckt knippe rönnbär och någon hade så mycket snö på pälsen att en liten hög började smälta i hallen.
Fira hälsade alla med kramar och visade dem till bordet. Hon kände varje gäst och kom ihåg vem som tyckte om att sitta närmare spisen.
Nubo drog ut bordets iläggsskiva. Orumi tänkte fram några stolar och knöt sedan rosetter på dem, bara för nöjet att göra något själv. En rosett fastnade i kanten på hans väst.
Fira ställde fruktdrycken bredvid sin plats.
”Jag ska bara sätta mig.”
”Fira, var ska jag lägga brödet?”
Hon pekade ut ett fat. När hon kom tillbaka behövde någon en torr trasa. Sedan visade det sig att två skålar fortfarande stod kvar i skafferiet. När hon väl hade hämtat dem bad någon henne visa vägen till badrummet.
Vid bordet vändes samtalet till molnet.
Allt Fira hörde var:
”...och sedan visade det sig att det inte var en potatis alls.”
Alla skrattade.
Hennes stol var fortfarande tom. Så hon satte sig på ett trappsteg i hallen, med skålarna i knät. Hon ville lägga ifrån sig dem, men för ett ögonblick kände hon inte för att resa sig.
Nubo gick in i köket för mer fruktdryck. Genom den halvöppna dörren såg han henne.
”Finns det ett annat bord här ute?”
”Nej.”
Han satte sig på steget bredvid henne. Skålarna klirrade mjukt.
”Tycker du inte om kvällsmaten?” frågade han.
”Jag har inte provat det än.”
Nubo lutade huvudet.
Fira jämnade ut kanten på ett kronblad.
”Jag tycker om att alla är här. Jag skulle bara vilja sitta med er vid bordet också.”
Orumi kikade ut ur matsalen.
”Jag börjar historien igen. Potatisen var bara början.”
Han lade märke till skålarna i hennes knä och kom närmare.
”Är de fulla?”
”Nej.”
”Då tar jag in dem.”
Fira gav Orumi skålarna och reste sig.
”Kom igen. Nu sätter jag mig. Vem kan skicka runt brödet?”
”Jag kan,” sa Nubo.
I matsalen stannade han vid bordet och såg över dukningen.
”Vi måste ordna saker lite annorlunda.”
Han flyttade serveringsfaten till mitten och ställde en liten bräda vid spisen så att alla själva kunde ställa ifrån sig disken. Grannen med svampen hämtade genast en slev. De som bodde i det gamla trädet började hälla upp fruktdrycken.
Orumi kontrollerade att alla hade en stol. Sedan drog han fram den med det gröna bandet.
Fira stannade bredvid sin stol.
”Ni behöver inte ordna en särskild plats bara för mig.”
”Du har redan gjort en,” svarade Orumi.
Hon satte sig. Nubo förde hennes tallrik närmare, och grannen gav henne brödet. En liten stund åt Fira tyst.
”Gillar du det?” frågade Nubo.
”Väldigt mycket.”
Orumi vilade sina armbågar på bordet.
”Så där stod jag och flöt på ett moln. På avstånd såg det ut som en potatis...”
Fira brast ut i skratt innan han ens nådde den del hon hade hört tidigare.
Senare, när någon frågade var sockret fanns, reste sig grannen först.
Firas kronblad rörde sig instinktivt.
Nubo vilade en hand på hennes stol.
”Stanna kvar. Vi har fortfarande inte tagit reda på vad det där molnet egentligen var.”
Fira lutade sig tillbaka i stolen. Under bordet snuddade det gröna bandet vid hennes fötter, och på båda sidor satt vännerna som inte tänkte gå någon annanstans den kvällen.