DESTINATHISTORIER
Pepparkakan flyttar

Den minsta pepparkakan hade försvunnit från bakplåten.
Det skulle inte ha varit något ovanligt med det, förutom spåret av glasyr över bordet och det mjuka knackandet bakom sockerskålen.
Nubo lade ner kaveln.
”Kan våra pepparkakor gå?”
Orumi kikade under bordet.
”De kunde inte i morse.”
Fira lyfte sockerskålen. En liten pepparkaksgubbe släpade ett band över bordet. Bakom honom gled ett halvt valnötsskal med två russin och en kanelsmula.
”Vart ska du?” frågade hon.
”Jag letar efter ett hem. Gärna med utsikt över granen.”
Orumi satte sig på golvet för att se honom bättre. Tidigare, när han dekorerade pepparkakorna, hade han föreställt sig hur den lille sträckte på sig efter sin långa vila på plåten. Han hade föreställt sig det så tydligt att världen tydligen bestämde sig för att prova.
”Har du hittat en adress än?” frågade han.
Pepparkaksgubben pekade på en stor upp och nedvänd mugg på fönsterbrädan.
”Där. Men jag hittade inte ingången.”
Nubo lyfte på muggen. Pepparkaksgubben gick under den, tog några steg och kom rakt ut igen.
”Mörkt.”
Nubo lade muggen på sidan.
”Nu har du en dörröppning.”
Muggen rullade in i mjölet. Pepparkaksgubben lyckades hoppa åt sidan, men tillhörigheterna i hans valnötsskal försvann under ett moln av vitt damm.
”Och där är din vinterträdgård,” observerade Orumi.
Fira borstade bort mjölet från den lilla husjägaren.
”Vänta ett ögonblick. Var skulle du egentligen vilja bo?”
Pepparkaksgubben funderade på detta ett tag.
”Nära er. Men hemma hos mig själv. Med plats för ett bord.”
Fira flyttade de tomma blomkrukorna längs fönsterbrädan och hittade ett utrymme bredvid granen. Ur en låda tog hon en bred tekopp som ingen använde. Dess kant var trasig, men det luktade fortfarande te och apelsiner.
Nubo undersökte dess rundade sida.
”Den kommer att rulla.”
Han gjorde stöd av två korkbitar och en låg tröskel av en träbit. Han passade ihop allt så noga att tekoppen inte rörde sig ens när Orumi råkade stöta till fönsterbrädan med armbågen.
Orumi tänkte på ett litet ljus. En lampa lika stor som en ärta dök upp under tekoppens böjda tak. Sedan började han klippa ut pappersgardiner. Den första var större än hela huset. Den andra passade ett fönster som inte fanns ännu.
”Vi kan hänga den vid dörren”, bestämde pepparkaksgubben. ”Då får jag en gardin med fin utsikt bakom.”
Fira fodrade insidan med ett torkat kronblad och tog med sig en liten skål gjord av ett ekollons hatt. Nubo gjorde ett bord av en knapp balanserad på en kort trådrulle och placerade den bredvid skålen. Han fortsatte att titta inåt medan han arbetade och kollade att den lilla invånaren skulle ha utrymme att röra sig på.
”Lämna lite plats vid dörren”, bad pepparkaksgubben. ”För besökare.”
När julafton kom satte sig de tre vännerna vid sitt eget bord. På fönsterbrädan lyste en liten lampa i dörren till tekoppen. Inifrån kom knackandet av en liten sked mot en knapp.
”Kom in!” kallade pepparkaksgubben.
Nubo knäböjde först. Fira sänkte sin kronbladskrona och Orumi låg på magen för att titta in. Tre små bitar av apelsinskal väntade på bordet.
”Till er”, sa deras värd. ”Jag förberedde dem själv.”
Den minsta stjärnan i Nubos ansikte lyste starkt.
”Mycket rymligt.”
”Jag vet”, svarade pepparkaksgubben. ”Och i morgon ska jag anlägga en trädgård.”
Orumi tittade på resten av fönsterbrädan.
”Hur stor?”
Pepparkaksgubben höll en hand mot sin panna och stirrade mot blomkrukan.
”Ända bort till det där berget, till att börja med.”
Han pekade på en mandarin.