En liten historia. En hel värld av färg.Utskrivbara PDF-målarböcker
Tillbaka till alla berättelser

Berättelse 04 · destiNAT

Fru Zofias röst

Warszawa den 26 januari 1919 och nutidens 11 november

Nubo, Fira and Orumi stand on steps beneath Poland’s coat of arms, with Orumi holding an open book.

”Om Polen återfick sin självständighet, vad hände sedan?” frågade Orumi.

Den blå strömmen svarade med en ljusstrimma. Snö väntade på dem bortom passagen. Nubo sjönk nästan omedelbart ner i en snödriva och Fira räckte fram sin hand.

Det var den 26 januari 1919. Vännerna var i Warszawa igen.

Det stod en kö utanför en byggnad. En kvinna rättade till halsduken på en flicka som försökte gömma näsan för kylan.

”Mamma, får du verkligen en röst idag?” frågade tjejen.

Orumi stannade, nyfiken.

”Jag kan höra att din mamma har en röst. Hon talade för ett ögonblick sedan.”

Flickan brast ut i skratt.

”En annan sorts röst! Jag är Zosia. Och det här är min mamma, fru Zofia.”

Kvinnan förklarade att val hölls för Sejmen, parlamentet i det återfödda Polen. Vuxna medborgare valde representanter som skulle arbeta med landets lagar.

”Sedan den 28 november förra året har kvinnor haft rätt att rösta och ställa upp i val”, tillade hon. ”Många kvinnor arbetade länge för att få inflytande över landets angelägenheter. Nu kan jag lägga min röst också.”

Zosia klämde sin mammas hand.

”Jag kan inte än. Mamma säger att jag är för ung.”

”Men du kan ställa frågor,” svarade Fira. ”Tack vare dig har vi också lärt oss något.”

Kön flyttades framåt. Orumi lade märke till ett papper vid väggen och böjde sig för att ta upp det.

”En förlorad röst!” meddelade han med oro.

Fru Zofia tittade på hans fynd.

”Det där är en kolräkning.”

Orumi undersökte båda sidor och tog den till en närliggande man. Som tur var hade ägaren letat efter den.

När fru Zofias tur kom stannade vännerna hos Zosia vid ingången. Nubo såg folk gå in. Det fanns ingen scen eller stor orkester. Skor knarrade, någon skakade snö från en rock, någon gjorde plats för en äldre person.

”Är det här en del av självständighet också?” frågade han tyst.

”Jag tror att vi ser hur folk börjar forma sitt land tillsammans,” svarade Fira.

Zosia önskade att hennes skola hade fler böcker. Nubo frågade om hennes favorithistoria. Hon pratade så mycket att hon nästan missade att hennes mamma hade kommit tillbaka.

Fru Zofia såg likadan ut som före besöket. Hon bar samma kappa och samma lätt sneda hatt. Ändå kramade Zosia sin mamma som om mamman just hade återvänt från en mycket viktig resa.

Den blå strömmen tog tillbaka dem. På den välbekanta gatan var det november i deras egen tid. Flaggor hängde från byggnader. En skola i närheten repeterade inför sitt högtidsfirande.

Vid bibliotekets entré samlade ett barn utspridda böcker. Orumi sneglade mot torget där firandet skulle börja och hukade sig sedan bredvid böckerna.

Nubo hjälpte till att lägga dem på en vagn. Fira höll i dörren. De nådde torget innan alla började sjunga hymnen och ställde sig tysta bredvid de andra deltagarna.

Senare besökte de en utställning med gamla fotografier. En visade en kvinna i hatt bredvid en tjej i en tjock halsduk. De kunde inte veta om de var Zofia och Zosia. Fira log ändå.

”Nu vet jag vad som hände efteråt,” sa Orumi. ”Många vanliga dagar när folk hade viktiga saker att göra.”

Nubo slog upp en ny sida i anteckningsboken. Under datumet 11 november skrev han också bibliotekets adress. De hade ju lovat att komma tillbaka och hjälpa till med nästa vagn med böcker.

Karaktärerna och deras konversationer är fiktiva. Texten för vuxna läsare förklarar den historiska bakgrunden. För den vuxna läsaren

Nyheter från destiNAT

Vad är nytt med Nubo, Fira och Orumi?

Lämna din e-postadress så meddelar jag dig när det kommer en ny målarbok, berättelse eller sång i destiNAT-världen.

Vad är nytt med Nubo, Fira och Orumi?

Du kan avsluta prenumerationen när som helst. Integritetspolicy