Nubo hittade en enorm atlas i biblioteket. Han öppnade den på bordet och Orumi drog genast upp en stol.
”Letar vi efter någonstans att gå på vårt nästa äventyr? Kanske en plats där pasta växer på träd?”
Fira log och höll ner det uppvikta hörnet på en sida. Nubo vände blad allt långsammare. På en karta stod Polens namn. På nästa, som visade en senare tid, kunde han inte hitta det.
”Ett land kunde inte bara avdunsta”, sa han.
Just då blinkade en blå strimma mellan sidorna. Den blå strömmen svepte i en cirkel och öppnade en glödande passage inför vännerna.
En stund senare stod de utanför ett trähus. En liten skylt projicerad av Strömmen visade ett årtal: 1795.
Genom den halvöppna dörren kom ljudet av någon som långsamt ljudade sig igenom orden. En pojke satt vid ett bord. En äldre kvinna pekade på orden i en bok, en efter en.
”Ursäkta”, sa Nubo. ”Är det här de polska landområdena?”
”Ja”, svarade kvinnan. ”Kom in. Jag är Anteks mormor.”
Orumi tittade ut genom fönstret. Han såg en fruktträdgård, en väg och en granne som bar en korg.
”Allt är kvar! Så varför saknas Polen på kartan?”
Mormor lade ifrån sig boken.
”Ryssland, Preussen och Österrike har delat våra landområden mellan sig. I år var den sista delningen. Polen förlorade sin egen oberoende stat. Utländska myndigheter styr här nu.”
Det blev tyst vid bordet. Fira flyttade sig närmare Antek.
”Och du läser fortfarande på polska.”
”Jag lär mig”, svarade han. ”Ibland blandar jag ihop bokstäverna.”
”Jag blandar ihop vägar”, erkände Nubo. ”Det är ingen anledning att sluta resa.”
Mormor berättade om familjer som förde vidare sitt språk, sina sånger och minnen till barnen. Människorna bodde fortfarande i sina hem, arbetade och mindes vilka de var. Att de inte hade någon egen stat hade inte utplånat dem från jorden.
Antek återvände till sin läsning. Orumi var på väg att hjälpa till med ett svårt ord, men Fira rörde lätt vid hans axel. De väntade. Pojken fixade det själv.
Den blå strömmen skimrade i dörröppningen igen. Den här gången klev vännerna in på en solig gata i Italien. Det var juli 1797.
Polska ord drev från ett närliggande rum. En man satt vid ett bord med ett papper. Bredvid honom stod polska soldater som tjänstgjorde långt hemifrån.
”Det där är Józef Wybicki,” förklarade en. ”Han skriver en låt åt oss.”
Fira tittade på raderna han hade skrivit.
”Vad handlar det om?”
”Polen. Och förhoppningen att vi ska kunna återvända dit”, svarade Wybicki.
Någon tog upp låten. Snart anslöt sig fler röster. Nubo lyssnade noga. Han förstod inte varje ord ännu, men såg sångarna räta på ryggen och titta på varandra med stor uppmärksamhet.
Tillbaka i biblioteket slog vännerna upp låten i en bok. Med tiden blev den Polens nationalsång, känd som Mazurek Dąbrowskiego.
Orumi sträckte sig efter en penna.
”Jag ska skriva Polen på kartan!”
Nubo stängde försiktigt atlasen.
”Den kartan visar vem som styrde vid den tiden. Nu vet vi vad en karta inte kan visa på egen hand.”
Fira öppnade deras gemensamma reseanteckningsbok. Hon ritade ett litet hus, en bok och några musiknoter. Undertill skrev Nubo: ”Folk kom ihåg.” Orumi ritade dit Antek böjd över ett svårt ord. Den här gången hade han ingen brådska att hjälpa till.
